Om man gör en enkel sökning på nätet efter 'smycken ' så formligen ploppar det upp träffar på olika social medier och nätet. Tittar man lite till så upptäcker man att det är en massiv och spretig bild av smyckesindustrin som växer fram, både i form av modeller men också vad gäller vem som ligger bakom. De stora företagen spottar ur sig fabrikstillverkat bling-bling och i de fattigare länderna finns en uppsjö av kvinnor som försöker få ihop lite pengar till familjen genom att trä snäckor på tråd, eller på andra sätt formge och skapa vackra smycken. I andra änden av världen sitter ungdomar och medelålders damer och skapar bokstavsarmband och pärlhalsband med allehanda viktiga budskap och insater som exempelvis "fuck cancer" och "himlen kan vänta". Utöver dessa finns ett antal professionella guldsmeder och kreatörer som skapar fantastiska små konstverk med stor precision och ett alldeles eget uttryck.
Hur i hela fridens namn skall man nå ut i detta mångfaldsbrus som erbjuder varianter av helt fantastiska alster?? Det är inte alldeles enkelt och ibland lägger sig hopplösheten över mig som en stor, kall och blöt filt. Lillfan' Jante sitter på axeln och hånar mig med drypande kommentarer om mina tillkortakommanden och ifrågasätter i princip hela ideén bakom mitt skapande och min tramsiga lilla butik.
Men då tänker jag på ett av min sambos absoluta favoritbegrepp - "Pannben". Så jag ger INTE upp! Vem lyckas starta en superframgångsrik verksamhet på bara några månader? Det är ju helt orimligt…
Så jag hänger i och testar alla möjliga och omöjliga vägar framåt. Min envishet har dock en något mjukare och mer melodisk uttrycksform, ungefär som Doris i filmen Hitta Nemo, när hon dag efter dag ger sig ut i havet och engträget nynnar, "Fortsätt simma, fortsätt simma". . .
Altså är jag (vi) fortfarande här med mina smycken, hemsida och små krönikor. Och Jante, han får motvilligt glida ner från axeln och gå och mobba någon annan stackars tvivlare.
Jag är ganska säker på att han snart är tillbaka.
